När verkligheten kommer ikapp

Igår den 24 november 2015 skedde återigen något historiskt denna dramatiska höst. Regeringen presenterade den strängaste skärpningen av svensk asylpolitik sedan Luciabeslutet 1989. Ett problem är dock att lagändringarna träder ikraft senast den 30 april 2016, alltså om drygt fem månader. Jag förutspår att förändringarna kommer att påskyndas betydligt. Av krass nödvändighet. Uttrycket ”den enda vägens” politik har fått en modernare betydelse.

En av de sista dropparna i bägaren innan den rann över kan ha varit myndigheten MSB:s bedömning att ”liv och hälsa och viktiga samhällsfunktioner”, för att citera Aftonbladets referat, är hotade till följd av migrationen. Men något ytterligare har antagligen rapporterats till regeringen, som vi inte har full insyn i. Det är den enda rimliga tolkningen av att till och med Miljöpartiet förvånande nog gick med på denna kursändring.

För att ta in hur snabbt det här har svängt kommer lite historia från hösten 2015:

  • Den 6 september 2015 demonstrerade statsministern med tusentals människor i Stockholm under parollen ”Refugees welcome”.
  • Den 29 september 2015 storsatsade riksmedierna på att marknadsföra och direktsända musikgalan ”Hela Sverige skramlar” till stöd för asylinvandring.
  • Den 12 oktober 2015 bjöd statsministern in till konferensen ”Sverige tillsammans” under liknande paroller.
  • Den 11 november 2015 införde regeringen gränskontroller.
  • Den 24 november 2015 aviserade regeringen den ovan nämnda helomvändningen i asylpolitiken.

För min egen del har omsvängningen skett betydligt tidigare, men det är först ganska nyligen som jag har börjat kritisera migrationspolitiken i slutna sällskap, med folk jag litar på. Det är först i år som jag har börjat lufta anonyma, kritiska åsikter om den öppna migrationspolitiken på nätet. För något år sedan var jag inte alls intresserad av migrationsfrågor. För tio år sedan var jag aktiv i det motsatta lägret (men ingen offentlig person varken då eller nu).

Det tar ibland tid för nya åsikter att sjunka in. Att inse att man har haft ganska grundläggande fel. På det personliga planet har jag inte drabbats av migrationspolitikens avigsidor, utan tvärtom gynnats av dess fördelar. Jag har till exempel flera vänner som har kommit hit som asylsökande. Om man måste läsa sig till nackdelarna är de svårare att ta till sig. Jag är samtidigt tacksam mot dem som har fört min talan i det giftiga offentliga debattklimatet.

Livet är oftast inte rättvist, och det är ingen grundläggande mänsklig rättighet att bo i just Sverige. Jag är inte beredd att acceptera ökande religiös fundamentalism, terrorhot och en kanske snart totalkollapsande välfärd, för utopiska principer om öppna gränser och ”refugees welcome”. Så naiv är jag inte längre. Verkligheten kommer ikapp.

Några intressanta röster om gårdagens helomsvängning: Anybody’s Place, Josefin Utas, Ledarsidorna, Fnordspotting och Toklandet.

Annonser

Gränskontrollerna är trots allt ett nytt vägval

Gårdagens stora nyhet var att Sverige idag ska införa gränskontroller i landets södra delar och id-kontroller på färjor. Beslutet väckte många reaktioner. På den yttersta vänsterkanten reagerade många med bestörtning, medan på andra håll har det uttryckts kritik om att detta är för lite och för sent. De tillfälliga gränskontrollerna kommer antagligen i sig inte leda till något minskat asyltryck. Däremot kan id-kontrollen på färjor avskräcka och få migranter att välja Öresundsbron istället. Frågan är snarare vad som kommer sedan – om det blir id-kontroller på öresundstågen eller på färjorna mellan Tyskland och Danmark därutöver som ett nästa steg.

En asylrättsexpert säger till Aftonbladet att det verkar råda ”fullkomlig panik” i alla partier i migrationsfrågan. Jag håller med, med invändningen att det inte gäller alla partier. SD verkar tuffa på, på ett ganska samlat sätt, även om det parlamentariska läget förstås begränsar partiets handlingsutrymme.

Men regeringen har uppenbarligen panik. Även om dagens åtgärder får mycket begränsad effekt på migrantinflödet väljer jag att se det positiva: gränskontrollerna är trots allt ett helt nytt vägval för regeringen. Jag är mest förvånad över att MP går med på detta vägval och inte lämnar regeringen istället.

Något måste göras åt asylkaoset. Det inser alla berörda myndigheter och nu, sent omsider, även regeringen. Dagens åtgärd är antagligen bara början på mer kraftfulla insatser för att förhindra en förvärrad systemkollaps i asylmottagandet. Att S eller M fortsätter att driva Fredrik Reinfeldts ”öppna hjärtan”-politik verkar just nu inte särskilt troligt.