När verkligheten kommer ikapp

Igår den 24 november 2015 skedde återigen något historiskt denna dramatiska höst. Regeringen presenterade den strängaste skärpningen av svensk asylpolitik sedan Luciabeslutet 1989. Ett problem är dock att lagändringarna träder ikraft senast den 30 april 2016, alltså om drygt fem månader. Jag förutspår att förändringarna kommer att påskyndas betydligt. Av krass nödvändighet. Uttrycket ”den enda vägens” politik har fått en modernare betydelse.

En av de sista dropparna i bägaren innan den rann över kan ha varit myndigheten MSB:s bedömning att ”liv och hälsa och viktiga samhällsfunktioner”, för att citera Aftonbladets referat, är hotade till följd av migrationen. Men något ytterligare har antagligen rapporterats till regeringen, som vi inte har full insyn i. Det är den enda rimliga tolkningen av att till och med Miljöpartiet förvånande nog gick med på denna kursändring.

För att ta in hur snabbt det här har svängt kommer lite historia från hösten 2015:

  • Den 6 september 2015 demonstrerade statsministern med tusentals människor i Stockholm under parollen ”Refugees welcome”.
  • Den 29 september 2015 storsatsade riksmedierna på att marknadsföra och direktsända musikgalan ”Hela Sverige skramlar” till stöd för asylinvandring.
  • Den 12 oktober 2015 bjöd statsministern in till konferensen ”Sverige tillsammans” under liknande paroller.
  • Den 11 november 2015 införde regeringen gränskontroller.
  • Den 24 november 2015 aviserade regeringen den ovan nämnda helomvändningen i asylpolitiken.

För min egen del har omsvängningen skett betydligt tidigare, men det är först ganska nyligen som jag har börjat kritisera migrationspolitiken i slutna sällskap, med folk jag litar på. Det är först i år som jag har börjat lufta anonyma, kritiska åsikter om den öppna migrationspolitiken på nätet. För något år sedan var jag inte alls intresserad av migrationsfrågor. För tio år sedan var jag aktiv i det motsatta lägret (men ingen offentlig person varken då eller nu).

Det tar ibland tid för nya åsikter att sjunka in. Att inse att man har haft ganska grundläggande fel. På det personliga planet har jag inte drabbats av migrationspolitikens avigsidor, utan tvärtom gynnats av dess fördelar. Jag har till exempel flera vänner som har kommit hit som asylsökande. Om man måste läsa sig till nackdelarna är de svårare att ta till sig. Jag är samtidigt tacksam mot dem som har fört min talan i det giftiga offentliga debattklimatet.

Livet är oftast inte rättvist, och det är ingen grundläggande mänsklig rättighet att bo i just Sverige. Jag är inte beredd att acceptera ökande religiös fundamentalism, terrorhot och en kanske snart totalkollapsande välfärd, för utopiska principer om öppna gränser och ”refugees welcome”. Så naiv är jag inte längre. Verkligheten kommer ikapp.

Några intressanta röster om gårdagens helomsvängning: Anybody’s Place, Josefin Utas, Ledarsidorna, Fnordspotting och Toklandet.

Annonser

2 thoughts on “När verkligheten kommer ikapp

  1. Kul (nåja, kanske inte rätt ord men) någon som gjort samma åsiktsjustering som jag själv även om jag började några år tidigare.

    Det var naturligtvis en stor sak att slutligen erkänna för sig själv att detta är inte rimligt i längden. Undrar hur många vi är som gjort denna resa? Själv har jag haft stor nytta av anonymt debatterande för att pröva själv var jag står och vilka argument som håller. Den som tror att anonymt skriveri på nätet enbart handlar om hat är inskränkt.

    Liked by 1 person

  2. Delar din uppfattning,efter 5 år i Asien som utflyttad,återkom jag 2010 till min hemstad,svårt att få lägenhet,i valrörelsen kastades SD valsedeln i vägbrunnen,stadens torg befolkades av utlänningar,så började resan mot invandringskritik från min sida.

    Gilla

Kommentarer inaktiverade.