När Sverige avsvenskas

ica-6-juni

Idag, den 6/6, är det Sveriges nationaldag, och vi behöver denna dag prata om avsvenskningen av Sverige. Med avsvenskningen menar jag den krympande andelen svenskar och integrerade  eller assimilerade invandrare bland befolkningen.

Den får mig att alltmer känna att Sverige på en allt bredare front håller på att bli ett nytt Damaskus, ett nytt Kabul, ett nytt Mogadishu, ett nytt Rabat eller ett nytt Lagos.

Jag är själv invandrare och tror att en begränsad mängd arbetskraftsinvandring kan stärka ett lands ekonomi och anda. Asylinvandringen är å andra sidan för stor, för lågutbildad och därför till stor del omöjlig att samordna med svensk arbetsmarknad. Det kanske är röster från oss invandrare som reagerar mot avsvenskningen som krävs för att svenskarna ska förstå vidden av vad som håller på att hända. Sistasidans vänsterkolumn på gårdagens Aftonbladet frågade om Sverige har en alltför hård migrationspolitik. De intervjuade svenskarna svarade ”ja”, men flera intervjuade invandrare svarade ”nej, tvärtom”. Även om man inte ska ta Aftonbladet för ett sanningsvittne.

En estnisk vän berättade hur Sovjetunionen fyllde Estland med ryssar och andra icke-ester under ockupationen genom tvångskommendering. Nu utgör de ungefär en tredjedel av befolkningen. I estniska städer som Narva och Kohtla-Järve går det inte att göra sig förstådd på estniska. Det är numera ryska språket som gäller där. Så var det inte för 50, 60, 70 år sedan. Redan nu sänder SVT nyhetsreportage från Malmö på arabiska som textas till svenska. Som om de vore utrikesreportage. Antagligen är det bara början. Malmö och Södertälje tävlar om förstaplatsen om vilken stad som kommer att bli det första svenska exemplet på vad Narva är för esterna: ett i praktiken förlorat territorium.

”Svenskarna låter samma sak hända i Sverige, trots att Sverige inte är ockuperat som Estland var”, kommenterade min estniska vän.

Jag har en annan vän som är kurd. Jag frågade henne hur hon som själv är asylinvandrare kan motivera för sig själv att hon kritiserar asylinvandring. Hon svarade att när hon kom hit på 1980-talet var det inte samma volymer och därför inte samma problematik:

”Jag hade tur helt enkelt. Livet är orättvist och hade jag inte fått komma hit så hade jag väl fått klara mig ur det också”.

Och visst är det så. Livet är inte rättvist. Det går aldrig att komma undan. Vissa får cancer och andra sjukdomar och dör i tidig ålder. Vissa föds i fattiga länder. Vissa föds med lägre intelligens än genomsnittet. Vissa kämpar hårt för sin inkomst och förblir fattiga. Även om vi låter alla världens fattiga komma till Sverige så kommer detta faktum att kvarstå, samtidigt som det Sverige vi har känt förstörs.

Jag reser antagligen runt mer än de flesta i Sverige, främst på grund av jobbet. Mitt intryck är att avsvenskningen pågår i de flesta kommuner jag har återbesökt och att det har gått särskilt fort under det senaste året. Andra berättar om samma sak på platser där jag inte har varit. Samtidigt finns det stadsdelar, förorter, och till och med vissa kommuner som knappt alls har påverkats. Några ögonblicksbilder från mina egna intryck, som kanske inte alltid hundraprocentigt känns igen för dem som bor där, men dessa är alltså mina intryck som besökare:

Göteborg, Nordstan, Femmans torg, Centralstationen. Antalet tiggare är stundtals outhärdligt. Man får inte en lugn stund utan att någon kommer och skramlar med en mugg och säger ”please please”. Det driver runt många gäng av unga sysslolösa män som pratar högljudd arabiska. Hur centrala Göteborg har påverkats när det gäller brottsstatistik kan ni läsa om i pressen, alternativmedia, bloggar eller Flashback.

Norrköping, Mirum galleria. Många svenskar, men också många som talar arabiska.  Jag roade mig en stund med att titta på vem som körde barnvagnar en söndag. Alla cirka 20 barnvagnar jag såg kördes av kvinnor med huckle.

Stockholm, Kungsträdgården. Folkfest. Stockholm har länge haft en internationell prägel med mycket turister. Denna gång hörde jag nästan lika mycket arabiska som europeiska språk. Även där väldigt många tiggare.

Nyköping, centrum. Dagen när jag besökte var det påfallande många afrikaner i den centrala delen av staden. Några av dem stirrade länge och på ett smått besatt sätt på tjejer som gick förbi.

Uppsala, centralstationen. Denna stad verkar ha tagit emot många afghaner. Här är tiggarna lite lugnare än i Stockholm och Göteborg. Någon spelar dragspel. På markplan hänger drösvis med afghaner i gäng och många av dem dricker energidryck. Ett reportage om afghanerna i Uppsala finns på bloggen Det goda samhället.

Vad jag vill säga med det här är att Sveriges No Go-zoner i utanförskapsområdena inte är något nytt som har uppstått under det senaste året. De problemen har uppkommit tidigare, under en lång tid med en lägre asylinvandring på årsbasis. Som en förortsligist i Malmö säger i en intervju med Aftonbladet: ”Det är inte Sverige här”. En annan, i Rinkeby, säger till SVT ”Det här är inte Sverige”. Förlorat territorium. Men det som är nytt är att även stadskärnorna har avsvenskats det senaste året. Stadskärnorna som jag och andra besökare besöker först och oftast. Sveriges omslagsbilder och ansikten utåt.

Och idag firas alltså Sveriges nationaldag. På sina håll, åtminstone. Vingåkers kommun har inte råd att fira, eftersom de ”la krutet på Mångfaldsfestivalen”. Stockholms kommun firar på Eggeby Gård med bland annat ugandisk och uzbekisk musik, plus Dogge Doggelito.

Det går undan.

Annonser

2 thoughts on “När Sverige avsvenskas

  1. Hej.

    Jag har bott i mångkulturen i över tjugo år, i samtliga tre storstäder. Jag har tappat räkning på hur många gånger svenskar kallat mig rasist (och en hel del värre, komplett med hot och trakasserier) samtidigt som invandrade kollegor nickat bifall åt mina profetior. Sannerligen, ingen blir profet i sin hembyggd.

    Det enda nya är att kulturberikarna inte håller sig i ghettot längre, utan aktivt jagar svenskar nu, ivrigt på-eldade av Ung Vänster, RKU m fl. Dessa grupper har länge fått agitera i förortsskolor om hur Sverige tvingar invandrare och deras barn att vara fattiga, arbetslösa och bo i förorten.

    Nu är det skördetid, och svenskarna står till majoriteten handfallna; ett folk av dronter.

    Nå, kanske även svensken får lära sig säga ‘Nästa år, i Jerusalem’, fast med Sverige istället.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    Gilla

    1. Skulle vara intressant att höra fler anekdoter om detta från dig. Det du skriver om RKU och UV kan jag tänka mig. Men jag tror inte att det har haft någon avgörande betydelse jämfört med den lättkränkta hederskulturen och klanmentaliteten som ligisterna uppfostras med och bär på.

      Gilla

Kommentarer inaktiverade.